26 mars 2017

Efterrationalisering och evolutionär epistemologi

Den medvetna tanken formas lite för långsamt för att hinna med att reagera. Många av våra val sker innan medvetandet talar om för oss vad som skett. I någon mening är vår världsbild en efterrationalisering, bilden uppstår inte i nuet. Detta går att visa i experiment, dvs det är i sig ett naturvetenskapligt faktum att vi inte iakttager världen direkt.

Men medvetandets efterrationalisering leder inte till slutsatsen att den värld som medvetandet skapas är skild från den materiella världen. Det är numera lätt att förstå att våra sinnen är begränsade men att de ger en någorlunda rättvisande bild av en verklig värld. Till exempel ser vi bara i ljus av vissa våglängder. Men bilder av föremål som visas med kameror som mäter i andra våglängder överensstämmer väl med det vi vet om föremålet som finns där. På liknande vis kan en liten tidsförskjutning mellan "verklig händelse" och "upplevd händelse" mätas och begripas.

Att vår bild av den materiella världen är någorlunda realistisk följer av teorier inom evolutionär epistemologi. Epistemologi betyder kunskapslära, ordet kommer av grekiskans "episteme",  kunskap. Ordet epistemologi myntades av James F. Ferrier (1808-1864), en skotsk filosof.

Evolutionär epistemologi är ett begrepp som beskrevs först på 1970-talet men vad jag förstår följer det ganska rakt av från Darwins teori. För att anpassning ska vara evolutionärt framgångsrik bör en organism reagera någorlunda adekvat på förändringar i omgivningen.

I "Evolution and human behaviour" av John Cartwright (tredje upplagan 2016, Macmillan) beskrivs detta. Vi föds med ett medvetande som i viss mån strukturerats av våra förfäders utveckling genom naturlig urval. Både våra sinnesintryck och hur vi drar rationella slutsatser av dem påverkas av detta.

På tre nivåer leder detta till vissa glapp mellan "verkligheten" och de slutsatser vi drar av de intryck vi får från den:
1. På nivån neurologisk efterrationalisering. Läs populärt (fast nu lite gammalt) om detta i Tor Nörretranders "Märk värden" från 1993.
2. På en rationell evolutionär nivå, vissa felslut ökar överlevnadschansen. Detta studeras bl.a. inom "error management theory", EMT. Det ger ökad överlevnad att vara överdrivet rädd för faror än att hela tiden underskatta dem. Möjligen kan animism förklaras utifrån EMT, det kan ha varit bättre att uppfatta saker som aktiva aktörer än att missa de som är det. John Cartwright refererar vidare till Guthrie (2001), "Why gods?".
3. På en irrationell evolutionär nivå - vi vet inte vilka anpassningar som kommer att vara framgångsrika inför framtida förändringar. Evolutionen ger inget facit på vad som är rätt, utan bygger sina framsteg på urval bland existerande mer eller mindre bra lösningar. Ibland spårar det ur, och arter dör ut på grund av att de gått in i en evolutionär återvändsgränd.


Detta är filosofiskt otillfredsställande, vilket ligger evolutionär epistemologi i fatet. Se t.ex. under stycke 1.4 i Stanfords EPs beskrivning.

På ett abstrakt plan blir hela den vetenskapliga apparaten en del av vår varseblivningsapparat. Som närsynt är mina glasögon en del av mitt seende. Olika glasögon om jag ska läsa eller köra bil. Min överlevnad beror rätt mycket på dessa glasögon. På ett liknande vis erbjuds en rad vetenskapliga teorier för att vi ska se världen någorlunda korrekt. För en filosof är det kanske inte så roligt att komma fram till slutsatsen att det bästa man kan uppnå är en mångfald av kunskapsteorier varav några bidrar till överlevnad mer än de andra. Men jag tycker det är ett vackert sätt att se det.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar