7 november 2010

Mäktiga och modiga mot romare

Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur migrationsperioden på 200-500-talet ledde till att västrom ersattes av nya riken.  Goterna består av många grupper, varav tervingi lyckas förhandla med romarna om land medan många andra grupper, goter och andra, erövrar land eller förlorar mot romarna och splittras upp av dem enligt romarnas system för att minska maktbasen för inflyttarna. Fram på 400-talet har vissa av inflyttarna organiserat upp sig i sammanhållna förbund som inte alls kan ses som "folk". En allians betår till exempel av vandaler och alaner, de senare en kristen iransk grupp som hade sitt ursprung i ett rike som hette Sarmatien. De utspridda goterna splittras i minst två grupper. Ledda av Alaric går en dynasti som kallar sig "de modiga"- Balti - sin egen väg och den alliansen kommer att kallas visigoter. Visigoternas strategi tycks likna tervingis, från en styrkeposition vill de förhandla med romarna, och erhålla maktbefogenheter utan att i grunden störa de lokala socioekonomiska förhållandena. Visigoterna kan mönstra cirka 20 000 beväpnade män, varav kanske 5000 hör till en härskarklass av något slag. Totalt kan alliansen kanske bestå av 100 000 män, kvinnor och barn samt ett antal slavar. När Euric etablerar sitt rike, "mellan Loire och Gibraltar", utgör visigoterna kanske bara 2 procent av befolkningen. Peter Heather uppskattar att de tar kontroll över en tredjedel av de romerska godsen, i övrigt kvarstår de lokala romerska jordägarna, fast de nu inte lyder under Rom längre.
Bland östgoterna kommer amalernas allians att bli mäktigast (betydelsen hos ättnamnet "amal" ska vara just "mäktig") och de går ett steg längre. Under Theoderic tar ostrogotherna över den italienska halvön och två tredjedelar av jordinnehavet. Från 511 utnyttjar de att visigoterna tar stryk mot frankerna i norr, och i höjden av sin makt regerar Theoderic över ett område som var stort som halva västrom. Men östrom under Justinianus attackerar ostrogotherna (gotiska kriget 535-554) och frankerna fortsätter att stärka sin ställning. År 540 skriver merovingern Theudebert till Justinius och menar att han är kung över många folk, inklusive visigoter, saxar, juter, kung över franker, och därmed har rätt att stämpla mynt av guld. Justinianus seger kan anses vara en phyrrusseger, men ostrogotherna går under och i Italien kom langobarder och sedan franker att få mest inflytande.
Till slut var det varken de mäktiga eller de modiga goterna som "vann", det var frankerna.

1 kommentar:

  1. En kort beskrivning av goternas historia har skrivits av Lars Hermodsson. (Atlantis 1993)

    SvaraRadera