Angels fear

Mary Catherine Bateson (född 1939) skrev med stöd av Gregory Batesons efterlämnade anteckningar en bok som på svenska heter "Där änglar är rädda att gå" (Symposion, 1988). Gregory Bateson hade börjat med att skriva dialoger med sin dotter i "Mind and Nature" och efter hans död sammanställde hon efterlämnat material men skrev också till egna stycken och kapitel.

De bägge Batesons försöker redogöra för en tankevärld (en epistemologi) som är monistisk, men som inte är enfaldigt materiell. Bateson accepterar inte en cartesiansk dualism som delar in världen i "ande" och "materia". Men den materiella världen måste beskrivas med två olika språk, ett där tyngdpunkten ligger i substantiv, ting, och ett annat språk som betonar mönster och relationer. Bateson menar att det biologiska informationsystemet bygger på sådan kommunikation, och det är sådana system han kallar "Mind". Kapitel 17 i "Där änglar är rädda att gå" har Mary Catherine Bateson skrivit själv, utan att utgå från faderns anteckningar. Mary Catherine är också antropolog, och hon noterar att fadern utgick från en antropologisk ansats, även när han arbetade som biolog. En viktig punkt är att antropologer är tränade i att hålla flera kulturers begreppssystem aktuella och kunna diskutera dem både "inifrån" och "utifrån". Inne i en kultur är begrepp meningsfulla och därmed "verkliga" på ett vis som de inte behöver vara när man ser dem utifrån. Med det synsättet blir en biologisk organism till en kultur som går att beskriva etnografiskt.

Det gör att Bateson lånar in ord från religion och estetik och använder dem i sina biologiska och sociala beskrivningar. Han menar att det är begränsande att använda ord som låser tanken i en materiell beskrivning, som när man talar om "folk" eller "samhällskrafter" som om de enskilda aktörerna kan summeras ihop som gasmolekyler i en behållare. Med ett sådant tänk blir till exempel  "självmedvetandet" ett ting, som om det fanns något inom en som var ett fysiskt "Jag" separat från alla de processer som pågår i kroppen.

Bateson försöker därför att använda ord som "liknelse" och "sakrament" men ge dem en formell definition i vetenskaplig mening. "Liknelse" och "metafor" är estetiska begrepp som går att relatera till logisk analys. Sakrament är ett religiöst begrepp, som handlar om regler för att hålla något för heligt ("en helig metafor för en specifik religiös hållning"). I Batesons värld blir det "det yttre tecknet på en inre nådegåva". Det finns regler för att undvika information som bryter mot logiska nivåer i en struktur på ett sådant vis att det uppstår patologier. Jag kan inte påstå att jag förstår detta och det ingår i Gregory Batesons metod att inte förklara för tydligt, något Mary Catherine suckar över i några av dialogerna.

Viktigt för mig har ändå varit att detta synsätt leder till en slags vetenskapligt baserad vördnad för allt liv. Bateson (både far och dotter) lyfter fram respekt för större ekologiska sammanhang, och att våra nuvarande dominerande ideologier inte förmår ha ett språk som skapar sådan respekt. Jag kan inte redogöra för hela tankegången här. Och här finns problem, det är inte enkelt att låta vanliga ord få speciella betydelser, särskilt för oss som är oskolade i sådant tänkande. Vill jag förstå hur ord som "liknelse" och "sakrament" kan förstås läser jag hellre Torgny Lindgrens böcker. Djupet i den slags livets paradoxer som en författare som Torgny Lindgren kan skildra, ska kanske inte gå att bringa reda i, kvaliteten finns just därför där. Jag tror också makt har mycket större betydelse än vad Bateson redovisar, de som sträver efter makt har en förmåga att styra ords betydelse oavsett ur vilket sammanhang orden har hämtats.

Det jag vill komma fram till här är att det finns en koppling till frågan om "fria viljan" och moraliskt ansvar här. Den dataism som jag tog upp i tidigare inlägg är en systemsyn på tillvaron som är kraftfull men enfaldigt materiell. Vilket kan att leda vidare in i ännu värre patologier än det nuvarande tillväxtsamhällets sjuka. Jag tror att det finns ett sätt att ha en systemsyn och ändå behålla respekt för livet, och att Gregory Batesons idéer visade en väg åt det hållet. Men det var nog en för svår väg. Hans idéer har mest tagits upp av religiösa som vill återupprätta dualismen, och det var inte hans mening.

Gregory Batesons "Mind"

Gregory Bateson ger en definition av "mind" som gör att man ser likheter och samband. Ett "mind" blir med Batesons definition ett fenomen som finns i många "komplexa adaptiva system", även om det begreppet har en vidare definition. Jag kallar det också ihopvävda "loopar". Ofta nog är det fråga om något levande men även tekniska system och sociala system som har återkopplingar kan uppfylla kriterierna. Vad jag förstår kan begreppet "intentionalitet" användas för alla sådana system.

Batesons definition innehåller sex kriterier som finns i kapitel 4 av "Mind and Nature" (1979) och upprepas i "Angels Fear" (på sidan 29 i svenska versionen "Där änglar är rädda att gå"). Tyvärr har den svenska översättaren valt ordet "ande" där Bateson skriver "mind", vilket för mig leder till helt vilseledande associationer. I ett tidigare inlägg lyfte jag ordet "håg" bara för att visa att det finns många ord som vagt försöker beskriva den typ av fenomen som uppstår. Antagligen är även "mind" ett ord som leder till associationer som engelskspråkiga har svårt att ta till sig.

Bateson har kommenterat sin definition i kapitel 8 av "Mind and Nature". I min sammanfattning:
1. Det handlar om relationer mellan delar. Det är organiseringen av delarna som är viktig, inte vad delarna består av.
2. Interaktionerna mellan delarna utlöses av skillnader. Det är mönster som meddelar betydelse. Det krävs alltså en skillnad mellan en del och en annan för att påverka en tredje del. Detta sker över tid.
3. Det går åt energi. Det är inte energin som styr, men åtminstone den (tredje) del som tar emot en signal behöver energi för sin reaktion.
4.  Processerna sker i loopar, eller ännu mer komplexa kedjor av återkopplingar.
5. All budskap är kodade. Effekterna av skillnaderna uppfattas som omvandlingar av tidigare händelser. Reglerna för sådana transformationer måste vara jämförelsevis stabila. Att det är fråga om koder gör att det liknar språk (eller är språk i de delar av systemen som kan tala). På biologiska nivåer finns ett forskningsområde som studerar detta som kallas biosemiotik.
6. Sist och viktigast: logisk typkategorisering förekommer. "Beskrivningar och klassificeringar av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenen". Exempel på dessa logiska typer är inlärning. På lägsta nivå sker en reaktion. På nästa nivå lär sig systemet något. På ännu nästa nivå lär sig systemet om hur det kan lära sig saker. Hela begreppsapparaten om logiska typer har Bateson hämtat från Bertrand Russels typteori.

För intentionaliteten finns en sådan hierarki som jag bekrivit i tidigare inlägg, baserat på Robin Dunbars teorier. Vid första gradens intentionalitet har man reagerat på något, man är medveten om något. Här befinner sig de flesta system, om man accepterar att kalla detta för "omedvetet medvetande". Vid andra graden kan man reagera på att någon annan reagerat på något. Dvs det budskap den andre tagit emot skapar ett budskap som du kan tolka. På en tredje nivå kan man förstå att den andre har en föreställning om intentionaliteten hos en tredje person. På denna nivå får man möjligheter till självmedvetenhet och social anpassning. På högre nivåer befinner sig bara människan och på de allra högsta nivåerna kanske bara vissa författare med uppövad förmåga att skapa känsla för andras nästlade loopar av förståelse.

Gregory Bateson själv gör inte mycket för att förklara hur han ser på hur hans teori skulle förklara självmedvetandet. På ett ställe (sid 118 i svenska upplagan av "Där änglar är rädda att gå", Symposion, 1988) står att "vi på något sätt och någonstans förstår att den fria viljan är nonsens". Tyvärr är han riktigt svår att begripa. När han ska förklara säger han "Doktrinen om den "fria viljan" förhåller sig till handling som föreställningen om "direkt seende" till perceptionen - men "direkt seende" gör perceptionen till något passivt. "Fri vilja" gör handlingen mera aktiv".

Innan har han omständligt förklarat hur vårt seende (perceptionen) skapas av förutbestämda strukturer i hjärnan som tolkar de signaler som kommer in från ögat. Vi kan normalt inte vara medvetna om dessa processer, det skulle störa seendet, så vi (vårt efterrationaliserande medvetande) föredrar att anse det vara "direkt". På liknande (omvänt) vis skulle alltså vårt självmedvetande aktivt göra oss självmedvetna om de processer som leder till handling. Bateson konstaterar (eller i alla fall citerar hans dotter Mary Catherine Bateson honom så, det är hon som sammanställt boken och skrivit vissa delar av den): "Antingen är dessa frågor nonsens - eller också innebär de arbete för ett helt liv....".

Determinism

Kruxet med att beskriva självmedvetandet som jag gjorde i inlägget 25 februari, som en del av ett antal loopar som påverkar varandra i olika nivåer av komplexa system, är att det går att komma fram till att inga val sker, att allt bara snurrar på, och självmedvetende får ingen självständig roll. Även fast jag betonar att det är information som hanteras i systemet, så är det enkelt att hävda att varje läge föregås av ett annat läge, och då blir det svårt att se vad det är för skillnad mellan de val som görs i självmedvetandets system II, och de val som sker i de övriga systemen. Detta är en variant av determinism. Allt är inte förutsägbart eftersom det finns slumpmässiga förlopp, men inget utrymme finns för något "fritt val".

Mitt ordval "loop" anknyter till Douglas Hofstadters "I am a strange loop". Hans hyllningar till rekursiva processer i komplexa system (loopar) är omfattande, och "Gödel, Escher, Bach" (från 1979) ligger som en känslomässig grund till mina tankar om självmedvetandet. För mig är det just någonstans i dessa processer som jaget och den fria viljan uppkommer. Det gör att det är jobbigt att Hofstadter hör till dem som anser att "jag-känslan" och "fria viljan" är illusioner, och att han anser att det är den vetenskapliga hållningen.

Jag tycker verkligen att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Med "fria viljan" menar jag då att det finns någon särart i den självmedvetna delen av systemkomplexet som motiverar att man ska ge det moraliskt ansvar. Jag tänker mig å ena sidan att det "omedvetna medvetandet" är rätt utbrett i hela systemkomplexet. Utan att jag riktigt begriper vad Gregory Bateson menar när han definierar ett "mind" som något som kan finnas i alla system som uppfyller vissa kriterier, så gillar jag den tanken. Det ökar min känsla av att vara en del av den omgivande naturen och samhället och min respekt och vördnad för allt liv. Men å andra sidan kvarstår för mig att den självmedvetna delen har en särskild position i detta. Jag tror inte Bateson menar att hans "mind" alltid bär på en liten andel självmedvetande, även om jag förstår att många läser honom så (Mind and Nature, Angels Fear, 1987).

Jag kan förstå om man i någon form av mental övning vill träna sig i att tänka bort det egna jaget och viljan. Sådana idéer finns till exempel inom buddhismen. Man kan också av olika skäl vilja tänka fatalistiskt. Råkar man befinna sig i en fara man inte kan ta sig ur är det skönt att tänka att "det går som det går". Men att definiera bort jaget och viljan på vetenskaplig grund och hävda en ren determinism är något annat. Då förstår jag inte hur man kan rädda kvar något moraliskt ansvar alls. Ordet "tack" tappar sin betydelse, vad tackar du för om det var ödesbestämt att du skulle bli bjuden?

Och så tycks inte heller de deterministiskt övertygade filosoferna/naturvetarna tänka. Istället menar till exempel Sam Harris i "Free will" (från 2012) att han blivit mer moraliskt tänkande av att ge upp tanken på en fri vilja. Hans lilla bok är välskriven men jag begriper inte hur han tänker. Jag tror att det har att göra med ordet "fri" som har en överdriven betydelse för Sam Harris, ungefär som han trodde att man var fri att göra vad som helst. För mig betyder "fri" bara att man är fri från ren determinism, att man har ett val, även om det är mycket begränsat.

Det finns alltså en motsättning här: antingen medger den naturvetenskapliga förklaringen inget annat än ren determinism, och då blir det ett mysterium hur moralen ska räddas. Eller så finns det en naturvetenskaplig förklaring till hur självmedvetandet skapar viljan, men vi vet ännu inte hur det går till.

Det finns ingen enighet om hur den subjektiva erfarenheten uppkommer i självmedvetandet, det är vad som kallats "det svåra problemet" (The hard problem, David Chalmers, 2005). Givet att det är oklart är det ännu svårare att avgöra vilken styrande funktion denna subjektiva erfarhenhet kan ha.

Liten ordlista:

Monism (materiell monism), att det bara finns en materiell verklighet. Dvs den världsbild som är det som vanlig naturvetenskap bygger på. Jag menar att "loop"-modellen antydd ovan är en monistisk modell, och  jag menar att självmedvetandet kan skapa "fri vilja" som ett resultat av biologisk och kulturell evolution, inom en monistisk världsbild.

Dualism. Då tror man att det finns två verkligheter, en materiell och en annan som kan innehålla själar och gudar och annat. För en dualist försvinner problemet med fria viljan, den finns hos själen. Kanske finns det en naturvetenskaplig möjlighet att påvisa dualism men det verkar osannolikt. Håller man öppet för den möjligheten är man agnostiker.

Determinism (hård determinism), att i varje situation handlar man som man är tvungen att göra av de förutsättningar som ges. (Den klassiska determinismen - att allt går att förutsäga om man vet starttillståndet, går inte att förena med kvantmekaniken).

Kompatiblism (mjuk determinism), man anser att världen är deterministisk men det går ändå att förena med fri vilja och moral. Tydligen sedan Hobbes (1588-1679) en vanlig hållning men inte så enkel att förstå.

Libertarianism. (som inte ska blandas ihop med den politiska inriktningen med samma namn). Som filosofisk hållning innebär libertarianism att man inte accepterar determinism, utan man menar att det i en given situation verkligen går att välja. Är man då materiell monist tvingas man hitta en förklaring till denna indeterminism.

Mer om fri vilja - lästips Richard David Precht

Jag tycker att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Det irriterar mig att vissa naturvetare/filosofer lägger fram en sådan idé eftersom det skapar onödig förvirring. Ska jag ta en grov liknelse är det som om en kemist skulle säga att pengars värde är en illusion eftersom de är gjorda av papper.
Pengar har ett värde, baserat på det förtroende vi har för dem. Pengar är en symbol för relationer, utbytesrelationer. Pengar är ett sätt att skicka runt information i ett ekonomiskt system. De vet kemisten. Säger hon/han att "pengars värde är en illusion" menar hon något annat än att pengar består av papper. Hon kanske menar att förtroendet för pengar kan försvinna snabbt. Och det är sant, men det betyder inte att värdet är en illusion. Det betyder snarare tvärtom att vi måste behålla förtroendet i de relationer som bygger pengars värde. Sen är det ett faktum att pengars värde varierar och svårigheten att hålla koll på deras reella värde kan göra att man tror att diverse illusionstrick pågår.

Nu tror jag de hjärnforskare och filosofer som menar att fria viljan är en illusion har en djupare tanke med det än så. Jag ska ta upp tre argument som jag hittat:
1. Att varje handling föregås av en omedveten signal, vilket skulle betyda att det omedvetna styr.
2. Att "jaget" som ska ha den "fria viljan" är splittrat.
3. Att allt är förutbestämt - determinism - så inget val är möjligt.

De försök som visar att hjärnan "vet" vad vi ska göra innan vi blir medvetna om det är väl belagda. Referens är främst Benjamin Libet (1916-2007) som i försök 1979 mätte upp en halv sekunds framförhållning för det omedvetna i förhållande till att ett beslut tas om att göra en enkel rörelse med handen. Men av någon anledning nämns inte i sammanhanget att det är lätt att konstatera att det omvända också händer hela tiden, det självmedvetna påverkar det omedvetna. Det kallas inlärning eller planering. För att ta ett övertydligt exempel. Det självmedvetna jaget tar som uppgift att lära sig multiplikationstabellen och snart nog kan det omedvetna leverera svaren. Det är en loop. Exakt hur påverkan sker vet vi inte, men det är inget mystiskt, neuronerna i hjärnan levererar i olika återkopplingar. Jag får erkänna att jag själv skrivit om "efterrationalisering" och att vi skapar  tillrättalagda bild av vad som hänt i olika skeenden, men givetvis är den omvända processen lika viktig. "För-rationalisering" låter konstigt, men det skulle kunna sammanfatta allt som den självmedvetna hjärnan gör för att få det omedvetna i rätt tillstånd för att något ska göras. I vissa fall får den självmedvetna delen av hjärnan försöka blockera handlingen under den halva sekund man har på sig, det går att träna upp en viss impulskontroll.

Att jaget är splittrat är ett bättre argument för att jaget inte skulle kunna ha en fri vilja. Om jaget är en illusion så är dess vilja det också. Den aspekten behandlas av Richard David Prechts i "Vem är jag? och i så fall hur många?", Norstedts, tyska originalet från 2007. Boken innehåller många läsvärda porträtt av filosofiska tänkare. Flera av dem är  tyskspråkiga, vilket i sig är bra som omväxling från alla anglosaxiska referenser. Och den innehåller vad jag tycker är en bra beskrivning av modern hjärnforskning som mycket riktigt beskriver "jaget" i termer av flera jag. (Se främst sidorna 55-62). Med detta har "jaget" fått en komplex beskrivning, vilket kanske inte är oväntat. Men Richard David Precht (född 1964) menar att det inte innebär att jaget är en illusion. Han noterar ett märkligt fenomen inom hjärnforskningen - somliga forskare ifrågasätter jaget men samtidigt undersöker de hur det uppkommer. Hjärnstrukturer anpassar sig efter födseln och vissa ledningsbanor omges med isoleringsskikt. Vid 18-24 månaders ålder uppkommer "jag-känslan". Det sker i kommunikation med andra, en "social" person utvecklas med mer eller mindre stor förmåga att ta ansvar för sina handlingar.

Precht tar fram en förespråkare för att jaget inte finns, fysikern och filosofen Ernst Mach (1838-1916). Ernst Mach är mest känd för Mach-talet som anger kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium. Ett flygplan som passerar ljudvallen är ett exempel på Mach 1. Men som filosof var han också viktig. Precht citerar hans uttryck "Jaget går inte att rädda". Ernst Mach var empirist, och en viktig föregångare var David Hume, även han tveksam till jagets existens. Det kan ligga något i det, rent empiriskt kanske inte jaget har något bra belägg. När Descartes tar för givet att "jag tänker", kanske han har fel. Något tänker. "Tänker, alltså finns tankar". Inte så slagkraftigt. Varför inte kalla detta något som tänker för "jag"? Det verkar praktiskt.

(Anm 20180625: Jämför filosfiska rummets program om självmedvetandet där de rättar sig och slutar prata om en illusion och istället kallar jaget en konstruktion. Och det vet vi att jaget är, det är en efterkonstruktion, på samma vis som allt annat som självmedvetandet bygger ihop).

Richard David Precht låter Benjamin Libet få gå i dialog med Arthur Schopenhauer (1788-1860). Schopenhauers vilja är något helt annat än jagets vilja. Den store pessismisten såg en metafysisk vilja i strid med sig själv. Precht avslutar dialogen med att Schopenhauer avfärdar Libet med en fnysning. För Schopenhauer är inte bara den fria viljan en illusion, all föreställning skapas av "Viljan" med stort V. Fnysningen var nog inte riktad enbart mot Libet.

Det tredje argumentet för att den fria viljan inte finns, som jag nämnde ovan, var determinismen. Då kan både jaget och viljan få finnas, men viljan är inte fri utan förutbestämd. Det får bli ett annat inlägg.

Kommentar 2019-03-06: "Free, why science hasn´t disproved free will", av Alfred R. Mele (Oxford UP, 2014) är en liten bok som går igenom frågan på ett lättbegripligt vis. Mele tar upp att det går att tolka Libets experiment på olika vis. Till exempel är det en fråga om vad man mäter i ett experiment där handlingen ska ske utan förberedelse jämfört med övervägda handlingar. Men viktigare är att han klargör hur olika definitioner av "fri vilja" gör att man kommer till olika slutsatser. Mele skiljer på "modest free will" som motsvarar det jag menar, så anser han att den definitivt finns. Sen har han något kan kallar "ambitious free will", där han menar att det i alla fall inte är bevisat att den inte finns, Den fria vilja som inte finns är den som tror att "fri vilja" betyder att man är helt fri från restriktioner i sina val, och det är man givetvis inte.

Kommentar 2020-09-06: I sista kapitlet i boken "Själens biologi och vår fria vilja" argumenterar Henrik Brändén för att den fria viljan finns på ungefär det sätt som jag vill göra. Hans slutsats kommer väl underbyggd i slutet av en välskriven populärvetenskaplig bok om hur människans hjärna fungerar. Möjligen tar han inte upp det medvetna beslutet att ägna sig åt inlärning inför framtida val så tydligt som jag skulle önska.