Den tidiga grottkonsten är den mest slående vittnesbörden om nya mentala förmågor hos Homo sapiens. Den äldsta grottkonsten utanför Afrika är cirka 40000 år gammal. David S. Whitley kallar det som skedde för en kreativ explosion, i sin bok "Cave paintings - the origin of creativity and belief" (Prometheus books, 2009), I en fotnot refererar han till John Pfeiffer som myntade begreppet "kreativ explosion" 1982 men han noterar också att forskningen sedan dess belagt en mycket långsammare utveckling av kreativa förmågor hos Homo sapiens i Afrika, över en tidsperiod från 200 000 år sedan. Hans referens för det är Pamela Willoughby.
Whitley och många med honom tolkar viktiga delar av grottkonsten i en schamanistiskt religiös kontext. Djurbilder och djurstatyer är det som jag mest fastnar för. Ett berömt exempel är "lejonmänniskan" från Stadelgrottan nära Ulm i Tyskland. Den äldsta statyn av en människa som man hittat hittills är en kvinnostaty som kallas "Venus från Hohle Fels" som dateras till att vara 35000 - 40000 år gammal. Den hittades nära Schelklingen 2 mil väster om Ulm. I Donaudalen vid de Schwäbiska alperna.
Det finns även föremål som kan tolkas som månkalendrar. Det är ristade ben (mammutbetar, hjorthorn) som man funnit till exempel i Gontsy i Ukraina. (karta) (Science and Technology in World History, 2015).
Det handlar inte bara om konst i grottor utan det finns även gamla hällristningar. En viktig fyndort för petroglyfer är Côa i Portugal.
Whitley räknar upp nio platser som han räknar som de allra betydelsefullaste för stenålderskonst: Niaux, Lascaux, Altamira, Font de Gaume, Les Combarelles, Volp Caves (Trois Fréres), Chauvet, Cosquer och Côa.
Det blir en koncentration till lokaler i Frankrike, Spanien och Portugal. Kanske något som kommer att ändras när man bättre beskriver platser på andra ställen i världen. Hemsidor med petroglyfer från hela världen kan man klicka sig runt på om man vill se vad som finns. Jean Clottes namn borgar för att det är en seriös hemsida, han räknas som en nestor på området.
I "Ice age art, the arrival of the modern mind" av Jill Cook (The British Museum Press, 2013) inleder hon med en genomgång av modern hjärnforskning. Det visar hur viktig stenålderskonsten är för vår förståelse av den tidiga kognitiva utvecklingen. Samtidigt kvarstår att vi inte vet vad de som gjorde konsten tänkte. En referens till en neuroforskare som försöker reda i det är Vilayanur Ramachandran.
En av David S. Whitleys ansatser är att det ger mycket att lära av nutida schamaner, som han träffat främst bland nordamerikanska indianer. Mest intressant tycker jag var hans resonemang (på sidan 181-182) att schamanism bygger på en annan grundläggande etik än Aristotelisk fokusering på den gyllene medelvägen. Den schamanistiska etiken tror inte att ytterligheterna kan förenas. Världen är fylld av starka krafter i ständig förändring som inte låter sig påverkas så lätt. Schamanen kan i någon mening fånga krafterna och utnyttja dem för goda och helande syften, eller för att skada.
Mina inlägg har nu hamnat i flera spår för att ringa in den tidiga etiken: arkeologi/paleontologi, primatologi, etnografi, evolutionär psykologi, omsorgsetik, spelteori.
Jag har sett framför mig en grupp stenåldersmänniskor som för en ganska rationell diskussion, till exempel om hur de ska flytta sin boplats från ett ställe till en annan. Men grottkonsten handlar om något annat, en del av den är gjort av exceptionellt duktiga konstnärer, som sannolikt var någon motsvarighet till senare tiders schamaner. Och David S. Whitley kopplar detta till uppkomst av vissa typer av mentala störningar. Se hans TED talk om detta.
Det är en spännande teori men det komplicerar bilden av utvecklingen av den sociala organisationen utifrån ökande kognitiv förmåga. Vissa kognitiva framsteg kanske bara var möjliga för en liten del av populationen, som inte nödvändigtvis var de mest produktiva medlemmarna i andra hänseenden. Och kravet för hela den sociala gruppen blir att kunna härbärgera en sådan variation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar