Länge sedan förra inlägget. Varm sommar, golvbygge och sport på TV. Bara en bok blev läst, men en bok jag rekommenderar. Då sportsändningarna inte avtagit blir detta inlägg lite kort.
Det är Karen Armstrong som har skrivit en komprimerad världshistoria. Den heter "Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien", Natur och Kultur, 2016. Mycket bra översatt av Peter Handberg, titeln dock rätt ändrad från det engelska "Fields of Blood, Religions and the history of violence".
Som vanligt skriver Karen Armstrong mycket läsvärt. Jag har tidigare (1/11 2015) sammanfattat hennes "Myternas historia", en liten vacker skrift på 132 sidor. I denna volym har hon expanderat ut till 660 sidor men det är fortfarande givetvis en summarisk världshistoria. Hon lyfter fram många historiska förlopp konsekvent från synvinkeln om vad religionen hade för roll i en konflikt.
Flera recensioner jag läst (Ordfront, DN) har varit inne på att boken har som huvudtes att det inte är religion som orsakar alla konflikter, detta i polemik mot att detta skulle vara en utbredd åsikt som måste motbevisas.
Jag tycker inte detta är den tes som boken driver. Jag hittar två övergripande teser. Den första är att för tidigare epoker är religion en så integrerad del av samhällslivet att det inte går att särskilja religionen som en separat komponent. Dvs utövas våld så görs det i religionens namn men allt annat som händer är också en del av en religiös verklighetsbeskrivning. Den andra tesen följer av att när man efter upplysningen kan urskilja religion som skilt från en sekulär stat, så finns mängder av historiska belägg för att den sekulära staten levererar enorma mängder våld och konflikt. Intrycket blir då att det var där orsaken till våldet fanns, i den sekulära komponenten av samhället.
Men här finner man svagheten i att använda historiska belägg för att stödja teser utan att grunda den på annan teori. Karen Armstrong kan rada upp hur många exempel som helst på att politik och maktutövning orsakat våld, det svarar inte på frågan om religionens betydelse i sammanhanget. De två teser jag redovisar ovan är korrekta men lite självklara, och det är nog därför recensenterna uppfattar att Karen Armstrong driver en skarpare tes. Det beror också på att Karen Armstrong själv vill argumentera mot diverse anti-religiösa vulgärargument, och då inte förmår nyansera den diskussionen. Ingen seriös debattör jag känner till tror att om religion försvann så skulle våld och konflikt upphöra. Min tanke är att religion utgör en del av de föreställningar som gör det svårare att få ordning på öppenheten i samhället
Det är lite underligt att hon inte diskuterar de underliggande teserna mer tydligt i boken. Karen Armstrong tycks anse att den gyllene regeln är en religiös regel enbart för att den förekommer som ett idéhistoriskt arv inom flera religioner. Jag menar att idén om att "handla mot andra som man skulle vilja att de handlar mot en själv" är i grunden en filosofisk princip, inte en religiös idé. Karen Armstrong nämner flera klassiska referenser till gyllene regeln; Zarathustra, Kong-fu-tze/Konfucius, Buddha, Jesus Kristus, profeten Muhammed osv men det förvandlar inte den tankegången till religion. Det är en filosofisk tankegång som inte inkluderar någon helig komponent i resonemanget. Kanske klargör Karen Armstrong sin syn på detta på annan plats, jag har inte koll på mer än en liten del av vad hon skrivit.
Kants alternativ till den gyllene regeln var det kategoriska imperativet, som kan skrivas ungefär: "låt dina handlingar vara sådana att de kan upphöjas till allmän lag". Andra filosofiska tolkningar finns.
Men dessa följer inte av en religiös uppfattning. Både den gyllene regeln och Kants kategoriska imperativ bygger på samhällsmedborgarens känsla för vad som är rimliga handlingar eller en medborgares plikt, inte vad Gud och hans uttolkare har sagt ska vara rätt. Denna medborgarkänsla kan säkert skärpas av studier i etik (jag vet inte om det går att belägga) men det är också möjligt att det går att visa att känsla av empati är något som formas bäst av religion. Jag saknar den diskussionen i Karen Armstrongs bok. Vad som framgår av hennes skildring är att vid upprepade tillfällen har inte religion kunnat bidra med tillräckligt mycket empati för att övervåld ska undvikas. Kanske ligger det i bokens natur, hon nämner givetvis alla fredliga religiösa människor som levt sina liv utan konflikt, men boken handlar om historiens våld. Det är lättare att minnas en skildring av munkar som går lös på varandra med påkar för att utreda Guds verkliga natur än berättelser om hur våldsverkare omvänts till stillsamma eremiter. Givetvis kan man säga att munkarna med påkar inte drevs av religiösa skäl, och de så kallade "tyrannbiskoparna" på 600-talet gjorde säkert inte det, men en rimligare bild är att makt och religion var sammanflätat till en samhällsbärande ideologi. Så måste den religion som inte enbart var inriktad på inre mystik fungera.
En styrka hos Karen Armstrong är hennes redogörelse för de mekanismer som gör att religion bidrar till en konfliktfylld utveckling. Det öppna samhällets regelkrav kan närmast uppfattas hotfullt av det religiösa samhället. En av Armstrongs poänger är att fundamentalism skapas (och måste skapas) som reaktion på modernitet. Detta skildrade hon detaljerat i sin tidigare bok om fundamentalism, och då var hon mera stringent. I denna bok greppar hon över mycket och det blir oklart om hon kan belägga det hon vill få fram, det visar på faran med att ge sig på världshistoria. Men bra läsning är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar