Förändrade maktförhållanden kan tvinga fram rådslag där nya former för maktutövning skapas. Cortes var en ny form av råd som växte fram under 1100- och 1200-talen på den iberiska halvön.
Man kan jämföra med Arboga möte 1435. Adel, präster och borgare väljer Engelbrekt till rikshövitsman. Kungamakten, dvs unionskungen Erik av Pommern, får kompromissa för att göra herremännen från Bergslagen nöjda. Eriks krig hade orsakat att Hansan försatt Bergslagen i handelsblockad, detta kunde inte tålas. Men upproret falnar och rådsherrarna röstar fram Karl Knutson Bonde till makten, unionen behålls men med frihet för varje land.
En annan jämförelse: Vi har just upplevt "decemberöverenskommelsen", när hotet om nyval skapat utrymme för ett frivilligt konstitutionellt avtal som ändrat spelreglerna i Sverige. I DN försöker man i detalj redogöra för förhandlingen den 2 december men konstaterar att "tolkning står mot tolkning" när det gäller frågan om det gått att hitta en förhandlingslösning utan att utlysa nyval. Överenskommelsen är en sak, hur de olika aktörerna väljer att beskriva den en annan, och utfallet på kort och lång sikt avgörs av en kombination av det verkliga innehållet och hur det beskrivs. Anpassning och efterrationalisering.
Arboga möte och efterföljande riksmöten räknas inte som en ståndsriksdag eftersom bönderna formellt inte var representerade. Vid riksmöten i Västerås 1527 och 1544 var alla fyra stånden representerade, och dessa riksdagar beslöt om lagar och skatter. Frihetstidens riksdagar var ännu ett steg mot parlamentarism. En riksdag för hela folket fick Sverige först 1921 då kvinnorna fick rösträtt.
Kungarikena Asturias-Léon, Kastilien, Aragon-Katalonien, Portugal och Navarra hade konsoliderats under 1100-talet. Militära framgångar gynnade kungamakten, men inkomsterna från krig minskade succesivt. Kungarna hade tidigare baserat sin makt på att kunna dela ut krigsbyte, likt visigotiska kungar i gammal stil. Men i slutet av 1100-talet blev städernas borgare mycket viktigare maktspelare, och en anpassning till en ny form av koalition mellan makthavarna låg i korten.
Jag följer här "En kort spansk historia" av F. García de Cortázar och J.M Gonzáles Vesga (9:de utgåvan, Alianza Editorial, 2013).
Kungarnas inkomster vilade på de egna jordinnehaven och på vissa skattemonopol, (salt, gruvor). Kungen var en jordägare bland andra. Den medeltida krigföringen baserad på borgar och riddare innebar för det första att vanliga bönder var obeväpnade och lätta att förtrycka, för det andra att de lokala baronerna var mäktiga och svåra att angripa. För att säkra sin makt gentemot konkurrerande släkter med jordinnehav ville dynastier med kungliga ambitioner beskatta städernas allt rikare handel.
Barcelona och Palma var viktiga handelsstäder på medelhavet, och en egen textiltillverkning bidrog till inkomsterna. Sevilla var lierat med Genua i den allt viktigare handeln genom Gibraltar sund vars strömmar man nu behärskade upp till det blomstrande Flandern. Sevilla hade ca 20000 invånare, Barcelona var större och tävlade med Genua i tillväxt. I norr var pilgrimsvägen till Santiago de Compostela en viktig handelsled och Burgos valdes till centralort för handeln med ull. Handeln med ull blev mycket viktig i Spanien, merinofårets och La Mestas land.
Den skatt städerna betalade till kungen gav dem löften om monetär ekonomisk stabilitet, viss egen rätt att ta ut avgifter och skatter, och handelsrättigheter och privilegier.
Kungarna hade tidigare (i León från 1017) sammankallat råd, Curia Real, bestående av de viktigaste adelsmännen och biskoparna. I konkurrensen mellan jordägarna var kyrkans beslut att stödja en kungapretendent viktig. I flera fall ledde det till långtgående eftergifter för att få påvens stöd. Alfons IX i León allierade sig med städerna för att skapa en egen maktbas. För att uppnå detta inkluderas borgarna i rådsmötet, som kallades Cortes. I León, och sedan Kastilien och León, var Cortes enbart rådgivande medan i Aragonien fick Cortes vissa maktbefogenheter, "soberanía compartida".
Senare kungar som Fernando III och Jaume I etablerade sig som något mer än "den främste av likar" bland jordägarna. De hänvisar både till romersk rätt och till principer om kungen som Guds ställföreträdare för att skapa legitimitet för ökad centralmakt. Den centrala byråkratin byggdes ut med kanslier och tribunaler/domstolar. Varje rike fick gemensamma lagar, så kallade Fueros , i Katalonien Usatges. Adelns styrde dock över sin egen mark, kungens makt gällde Tierras de honor regia. Adeln vidtog också åtgärder för att stärka sin egen roll inom det juridiska systemet, med Curia Castellana (1274) och Justicia de Aragon (1265).
Portugals första Cortes var 1254 och Aragoniens första Cortes var först 1283 vilket visar att Cortes bara var en komponent av de institutioner som viktiga för att säkerställa men samtidigt balansera kungarnas ökande maktställning. Hade Cortes varit avgörande borde de inte gått hundra år från att det infördes i León till att det användes i Barcelona. Rådet i Barcelona utsåg en kommitté som ansvarade för byråkratin när rådet inte var sammankallat, denna kallades Generalitat. Senare kom rådet att mötes endast vart tredje år och Generalitat ökade i betydelse.
Den spanska (kastilianska) varianten av feodalism beskrivs av Michael Nordberg i "Diktaren på tronen". Vasallerna till kungen skulle ställa krigare till förfogande samt bidra med råd och dåd, auxilium et concilium. Detta styre kallades "politisk styrelse", vilket i den tidens politiska teori sattes emot det som kallades "kunglig styrelse", regimen regale. Viktigast här var kungadynastins arvsrätt, och de spanska kungadömenas lagar hade kungaval som en möjlighet endast om ingen arvinge fanns. Ärftligt adelskap var också mycket viktigt i Kastilien och León. Jämfört med övriga Europa var det mycket svårt för bönder att uppnå status av lågadel. Adeln kallades också för "barn till någon", fijodalgo. Den allra förnämsta adeln var "rika män", ricos hombres. I slutet av 1200-talet fanns i Kastilien 29 familjer som hade denna rang, och normalt innehade höga kungliga ämbeten.
Om vi inför kriteriet att bönder ska vara representerade för att cortes ska räknas som riksråd får vi gå långt fram i Spaniens historia, kanske till Cortes de Cádiz 1810-1814.
Cortes de León är det tidigaste Cortes som finns dokumenterat. Vill man läsa om själva dokumenten finns en ansökan till UNESCO om status som "Memory of the World". Mötets beslut i Leóns katedral San Isidro under juli och augusti 1188 finns bevarat i "Dekretet från León". Ansökan är förstås en partsinlaga, med argument för att detta är det äldsta exemplet på "den parlamentariska traditionen i Västeuropa", och vidare "by extension, modern parliamentary democracy". Givet att kungen hade full kontroll över deltagandet i mötet och det juridiska systemet är detta överdrivet, men Cortes var ett viktigt steg mot rule of law. I ansökan påpekar man att Cortes de León föregår att tysk-romerska kejsardömets riksdag Diet (Dieta imperii) breddade deltagandet 1232 och det första engelska parlamentet 1265.
Douglass C. North och R.P. Thomas skriver i Västerlandets uppgång (1973) att cortes i Katalonien utövade ett inflytande över den kungliga skattkammaren som påminde om det engelska parlamentet. De noterar att Katalonien hade en mycket snabbare ekonomisk utveckling än resten av Spanien. För Kastiliens del var mestan (fåruppfödningen) den viktigaste och snabbast växande inkomstkällan för kronan. Kungamakten kunde stärkas i samarbete med det skrå som mestan utgjorde, parallellt med att adeln försvagades av interna strider. Efter 1480 sammankallades cortes i Kastilien sällan och de absoluta monarkin vidtog. Aragonien-Katalonien och Kastilien samordnas politiskt i och med Ferdinand och Isabellas giftermål 1469, och ekonomiskt allt mer under det habsburgska styret från 1516. Cortes förlorade i betydelse. I Katalonien behölls ett visst självstyre som slutligen förlorades vid Bourbonernas maktövertagande 1714, då Generalitat stängdes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar